Har faktiskt aldrig lagt ut något som jag gjort i skolan på min blogg, men igår när jag satt och kastade massa papper så kände jag att min sista uppsats som jag skrev i skolan tänker jag lägga ut. Varför? För jag är faktiskt otroligt stolt över hur jag lyckades skriva den. Brukar inte skriva om mitt "tidigare" liv direkt. Men fick iallafall ett MVG på denna uppsats.
PS: För er som läser min blogg och detta inlägg, så ska jag vara tydlig och berätta att detta är inget personangrepp eller något. Jag vet att det kan finnas någon som kan tro att det är om en. Denna krönika är skriven från mitt hjärta och mitt liv. Jag har inget emot någon eller några bara för att jag lägger ut min uppsats.
Utan denna uppsats lägger jag mer ut som ett tack! Tack, till alla som stöttat mig och gjort så jag blivit den jag är idag! Inga namn näms i uppsatsen och det finns inga specifika personer jag syftar på, utan alla som känner att dom har påverkat mitt liv på något sätt så TACK! :D jag är glad över att mitt liv sätt ut som det gjort! :D
Detta kommer från mitt hjärta

Mina nio år i grundskolan
Om bara några dagar står jag på skolgården och blickar ut över skolan en sista gång innan mina nio år i grundskolan är över. Det är då jag kan sluta tänka på betygen och bara andas ut. Det är då jag kan släppa all press som legat över mig och kan känna att nu är det äntligen slut.

När jag senare i livet kommer blicka tillbaka på mina nio år i grundskolan kommer jag nog säga att det har vart en av tiderna i livet som plågat mig mest. Det är inte bara nu under de senaste åren som jag har haft det jobbigt utan även i början av mina skolår. Mina första skolår började i Annerstaskolan. Jag trivdes där, men jag kände mig aldrig som en del av klassen. Det var inte så att jag var utstött utan mer att jag var den enda svenska tjejen i klassen.

Men åren gick och jag brydde mig väl inte speciellt mycket om det tills då jag insåg att denna skola inte var något för mig. Jag gick då i fjärde klass och bytte till Segeltorpsskolan. När jag kom till skolan så kände jag att jag fick kontakt direkt. jag var inte längre den där flickan som var den enda svensken utan var exakt som alla andra. Det började lite trögt, men jag kom snabbt in i de nya rutinerna och hittade min plats i klassen.

Under hela min grundskoletid var det svårast i åttan och nian. Det var den tuffaste tiden av min skolgång. Det var då jag fick lära mig att stå upp för mig själv. Som person blev jag bara starkare och starkare. Jag är ändå väldigt glad över det idag,  eftersom det har gjort att jag vågat göra val som andra kanske inte skulle våga. Jag fick lära mig ur det var att stå själv och stå emot grupptryck. jag vet att jag är väldigt tillbaka dragen och gärna gömmer mig, men det är saker som jag kan jobba bort. Mitt i allt mitt kämpande och lidande har jag mellan åren ändå kunnat skapa mig både bra och dåliga minnen. De bra minnerna kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat.

Det bästa minnet jag bär med mig är nog klassresan i slutet av femman. Det var precis innan klassen skulle splittras och den resan var helt underbar. Det var en skön känsla att alla i klassen helt plätsligt kunde prata och vara med varandra utan att tjafsa och bråka. Det var som bråk inte existerade. Det var nog dom som jag kände att jag trivdes som bäst med, dvs. det umgänget jag hade runt om kring mig.

Det sämsta minnet som jag har är nog att vara utstött. Det har varit den värsta upplevelsen i mitt liv. Innan det hände kunde jag aldrig tänka mig att jag skulle vara den av de drabbade, aldrig i livet. Men ibland blir det inte som man tänkt sig. Jag blev utstött för att jag vågade säga nej och kommer  vara hatad för resten av mitt livför det. men det är inget som stör mig längre. Genom att jag vart utsött och fick kommentarer har gjort mig starkare. Jag har vågat testa nya saker som jag inte skulle testat annars. Jag tror inte det är å många som vet hur det känns att vara en av dem som varit utstött. Det måste man uppleva själv för att kunna förstå. Även om jag ett flertal gånger velat skada mig själv har jag alltid fått det stöd jag behövt för att kunna låta bli. Det har funnits folk runt omkring mig som alltid har stöttat mig och som alltid uppmanat mig att det kommer bättre tider.

En hel del människor har påverkat mig på både bra och dåliga sätt. En person som påverkat mig väldigt mycket har varit min gamla engelska lärare i Annerstaskolan. Hon kunde inte prata ren engelska utan bröt på sitt eget hemspråk, vilket gjorde att jag lärde mig fel uttal. Det var väldigt tufft för mig när jag kom till Segeltorpsskolan. Jag var tvungen att  lära om mih grunderna p.g.a. henne.

Det var även en mattelärare i Segeltorpsskolan som aldrig gav mig tillräckligt med utmaning. Der gjorde att jag tappade mitt intresse för mattematik, vilket spelade en väldigt stor roll för min del. Nu känner jag stor avsky till matte att jag inte ens orkar öppna matteboken. Det är sorgligt med tanke på att jag gick i ettan redan som sexåring just för att jag var så himla duktigt och lärarna tyckte jag behövde utmaning. Vilket den läraren tyvärr misslyckades med på ett sätt.

Tänk vad en lärare kan påverka beroende på hur dom undervisar och lär ut. Det är skrämmande att tänka på det. På ett sätt lägger vi ungdomar våra första skolår och vår framtid i lärarnas händer. Ibland undrar jag om dessa lärare egentligen förstår hur stor påverkan dom har på oss elever.

Mina klasskompisar har också haft en stor inverkan på mig. De har påverkat mig på helt olika sätt. Ena sekunden kunde de vara jätte trevliga och nästa sekund va de det inte. Men allt som har sagts under bara de senaste året har gjort mig så otroligt stark att jag inte längre funderar över vad som hänt eller kommer hända. Jag tar dagen som den kommer och har bestämt mig för att på något sätt göra den till något bra. Mina erfarenheter är min makt och de ska jag ta vara på i framtiden. Det är nu om några dagar när jag står på skolgården en sista gång som jag kommer pusta ut. Då vänder jag sida i boken om mitt liv och ett nytt kapitel kan börja.

Skriven av: MIG Caroline W. Brenden