Att få dessa blickar, att få uppleva det jag upplever vill ingen och jag menar INGEN uppleva. Att få känna känslan inom mig att bara vilja försvinna får mig att gråta. Att inse vilka falskheter det finns efter en evighets vänskap. Att känna sig utsatt och mobbad är inte det en flicka vill känna. Att försöka förstå varför dessa små flickor som mobbar, är ingen som förstår. Att försöka sätta sig in i dessa flickors liv går inte. Att undra vad dom tänker göra här näst ger en bara rysningar. Att veta att det här inte är början är hemsk. Att försöka förstå varför dessa flickor mår så dåligt själv går inte att tänka på. För dom trycker ner andra så dom ska må dåligt istället för dom själva. Att ens försöka lösa problemen är hopplöst. Att veta att dom inte har ett samvete är tragist. Men att veta att den utsatte kan trycka tillbaka, trycka på dom öma punkterna får en att må bra. Att kunna säga emot och kunna få sätta dom i samma sits hade vart underbart. Men den utsatte vet själv att man inte utsätter någon, utan hjälper den så den får hjälp. Att kunna hjälpa dessa små bortsprungna flickor hade vart äckligt skönt. Men man vet att vissa är inte kapabla till att förtjäna den hjälp människor försöker ge.
Den utsatte skulle ge allt för att få en normal skolgång. Men när kräken kommer och förstör har dom förstört hela skolgången, det går inte att reparera, det går inte att ta tillbaka, det finns inget att ta tillbaka. Man kan inte ångra vad man gjort mot den utsatta, det man gjort är gjort och gå inte att ångra eller ta tillbaka. De ända den utsatte får hoppas på är att mobbaren kommer bli utsatt själv och stå där helt ensam och inte ha någonstans att ta vägen. Den känslan att få se den/dom så kränkta, så hjälplösa, så utsatta hade fått dom att öppna ögonen och se vad dom själva ställt till med. Känslan hade vart enorm men ingen förtjänar att bli utsatt inte ens kräken till mobbare. Man behöver inte tåla varandra men man måste acceptera och respektera andra när människor lär sig det. Då vet dom att ens liv är värt att leva!  
Skrivet av Mig- Caroline Wahlberg Brenden