Jag bygger upp en mur så att inte någon kommer förnära för att såra.
Jag bygger upp en mur för att känna mig trygg.
Jag bygger upp en mur för att hålla de onda borta.
Jag bygger upp en mur för att kunna hålla allt borta.

Vill bara försvinna och vila upp mig. Orkar inte!
Kroppen säger ifrån och ja jag orkar helt enkelt inte..

ÅNGRA ALDRIG DET SOM EN GÅNG HAR FÅTT DIG ATT LE!

I´m stuck in the moment!

Vill komma bort och bara få tänka på vad jag vill med mitt liv!

När tiden rinner förbi står jag ändå kvar och hittar inte rätt väg ut. Allt är förvirrande och det sliter mig i stycken. Tankarna samlas i en bubbla och då släpps inte lösa då tiden inte räker till att tänka.
Allt har vänts upp och ner..

Tankarna snurrar runt i huvudet som aldrig för. Dom får mig att tänka på vad jag har och vad jag vill ha, vad jag vill och vad jag inte vill.
Vill bara få dom att sluta och låta det bli som det blir men då kanske allt går fel.
Det finns för och nackdelar men dom vet jag inte hur jag ska hantera. Vill bara sluta tänka för stunden och bara få leva.
Vill bara kunna ta världens svåraste beslut...

Jag vill bara att tiden ska stanna upp så jag kommer ikapp den förlorade tid jag missat. Tiden rullar på för fort och snart står jag där vuxen och måste ge mig ut på egna äventyr.
Vill bara att tiden ska stanna upp för en liten stund så jag kan leva mitt liv. Det finns så mycket jag vill göra och ska göra.
Allt jag vill ha är en liten stund för mig själv utan stress, utan att min kropp säger ifrån och utan att min ork tar slut!

First time in life, I know were i belong. First time in life, I don´t need to fight. First time in life, I can be just me. First time in life, something is real.
I know after all this years that better days in my life would come, and now I can feel it. This is my time to shine and my time to live.

"Le, din styrka i ditt leende lyser upp den mörkaste dagen på jorden" (citat av mamma)
Allt förändras och även jag. Förut för bara några få måndader sedan så fick man inte ett ena riktigt leende från mig.
Idag efter dessa måndaer, dessa tuffa år så ler jag entligen på riktigt. Det kommer skratt från mig varje dag. Jag känner att jag hittat hem, hem till en plats där jag passar in. Behöver inte vara den där utpekade tjejen längre. Kan bara vara jag. Känns skönt att kliva upp på morgonen och veta att i skolan väntar de där underbara klass kompisarna som får en att le igen, får en att må bra. Veta att jag är accepterad för den jag är.
Jag tackar verkligen alla som hjälpt mig och som funnits där för mig, stöttat mig och uppmuntrat mig att det kommer bättre tider.

(När saker faller för alla andra, går det bättre för en själv)